Min son sa till mig en kväll att han va glad att jag hade varit lite bestämd med han och är fortfarande till viss mån. Han menade att han som har adhd /asperger behöver regler, eftersom annars kan man hamna snett lättare än andra ungdomar.

Han har så rätt pojken det är ju ett faktum, vilka sitter på ungdomsanstalter mm jo överlag är det ju unga killar med adhd/asperger

Han sa även tack mamma för att du har sånt tålamod med mig jag älskar dig så mycket   

samtalet va blandat med lycka och en väckarklocka om vad som rör sig i hans huvud och vetskapen att han är en sån smart kille där inne i hans funderingar    

Han har alltid varit en sol i mitt liv därför att han är en kämpe redan från start!

Jag läser ofta om föräldrar som inte tycker man ska vara "hård" med barnen med diagnosen men faktum är att regler lättare kan hjälpa dom att sortera denna djungel av tankar dom har i sitt huvud!

Det handlar inte om att vara dum på något sätt eller att dra ut dom i en folksamling där dom känner sig obekväma utan det handlar mest om det som är naturligt här i livet.

Jag tycker många förstorar problemet istället för att acceptera läget och göra det som får barnet att klara sig som vuxen med massor av stöd och hjälp och förklaringar.

Jag tänker på vad som händer med dessa barn och ungdomar när dom blir vuxna och vi inte finns kvar och skyddar dom, har ni tänkt på det? ska dom bo i ett gruppboende eller sitta i sin lya och knappa på datorn utan att kunna ta sig ut? en tanke bara!

ibland banar vi helt enkelt en väg för våra hjärtan så att det går åt pipsvängen helt enkelt utan att vi har en aning om det i tron att vi skyddar och gör det som är rätt..

Alla har vi olika sätt, och mitt sätt är rätt i min värld, och andras sätt är rätt för dom.

Det är jobbigt att vara förälder till ett barn med diagnos det vet vi alla som är i rullarna så hjälp varandra utnyttja varann om ni är två   samarbete är det viktigaste.

själv har jag nog mest varit ensamstående med mina tre barn jobbat och slitit mitt hår   

men jag är stark har jag förstått med tanke på att jag gått igenom en hel del galenskaper, och idag vet jag att dom flesta skulle nog inte klara det som jag, så jag är nog en hel del jäkla strong!

Förra vecka ringde min syster och hon berömde mig för det jag gjort just det berömmet kändes så härligt och varmt i min kropp    det kom från min syster och att hon kan mkt i ämnet i sitt arbete. 

tack syster det fick mig att vakna lite i min dvala på väg ner i en svacka igen!

Det viktigaste i mitt liv är min familj men idag har jag även börjat att tänka på mig själv vilket är svårt men det går framåt i små små myrsteg   

Hej hopp

hej vad det snurrar där uppe i mitt huvud! försöker vara lugn och cool men känslostormarna kör sitt rase med mig ändå. Men i det stora hela så står jag stadigt och ska fortsätta med det   

mina tankar dagligen går till hur människor sårar varandra hela tiden jag tänker främst på hur många barn som blir illa behandlade i vårat land sverige.

jag tänker på orättvisa i skolan, jag tänker oxå på att soc i vissa fall kan dra sina egna slutsatser och placera barn när det kan vara det sämsta, och inte placera barn som verkligen lider och skulle må bättre av att bli placerade. Jag lider när jag ser detta!

Det finns nån form av spärr när man ser sånt. Man ser på, man försöker prata med barnet och man säger till barnet kom till mig om du vill prata, när sen barnet gör detta ofta blir man rädd och får en sorts känsla av att man vill stoppa in barnet i famnen och bara sköta om!

Barn blir oxå medberoende tro mig dom är nog dom värst drabbade av oss alla i det syftet! Barn är väldigt lojala fast dom ser att det är fel så skyddar dom sina föräldrar.

Och varför tar allt så lång tid med utredningar fast alla bevis finns framför näsan?

Nja jag ska nog ta och ringa och erbjuda min hjälp kanske kan jag göra någon form att nytta ändå för landet sveriges utsatta barn!!

nu kommer snart mina telningar hem HÄR SKA GOSAS        Tjingeling..

Klantiga människor kan säga att man är rund lite fyllig eller även tjock sånt kan jag ta!

men absolut inte när folk i ens närhet vräker ur sig nåt som så där ser väl inte du ut du är inte så smal i ansiktet o va fan har du på dig mm mm sånt gör en ledsen väldigt ledsen   

kan jag inte få bara vara den jag är.....att jag har övervikt det vet jag ändå jag är inte dum på nåt sätt bara för att jag väger för mycket!!

Jag vill träna men det är svårt att orka med plus att jag värdesätter även andra saker här i livet, jag strävar naturligtvis för ett liv som frisk och kry med hjälp av träning och sund kost men vägen dit är lång!

jag vill inte bli en av dom som viger sitt liv till att endast träna äta på ett sätt, ha åsikter om andra hur deras kroppar ser ut hur rynkiga dom är i ansiktet hur deras matvanor ser ut mm mm jag skiter fullkomligt i om den och den har 17 rynkor istället för 5 eller om dom har fel kläder alla fölk har sina egenheter utseenden och intressen kort sagt sina egna spöken i garderoben!!

sköt er själva och skit i andra om det inte är av välmening då förstås.

Fast nu har iallafall tant börjat ett nytt liv och inte bara jag utan hela familjen   

imorgon efter jobbet ska jag iväg och träna lite med en fin god vän! Ni vet en sån man kan babbla med i timtal utan avbrott, sen inte ses på flera månader utan att det gör en förändring i vänskapen. Jag har några såna och dom är guld värda   tack för att ni finns!

En rundgång har det blivit av allt ståhej med skola, klasser, lärare,föräldrar och så självklart dom jobbiga ungarna!
Lärare sliter sitt hår för att hinna med sin stora klass med en salig blandning som sen ska styra världen lite precis som vi gör idag.
Föräldrar sliter hårt för att få sitt barns behov stillat och alla har vi olika sätt att göra det!
Barn vet varken ut eller in pga media och konstiga spel man hugger huvet av varann så blodet och inälvor sprutar ut och föräldrar som inte kan säga var stoppet ska vara.
Kanske inte så konstigt att kunskapen i landet sverige ligger sämst till i skolorna med en stackars lärare i en otymplig klass som inte har speciellt mkt hjälp!
Att jag ens vågar nämna ett så känsligt ämne är att jag LIDER av att se hur det går till på skolgården!
jag ser alla våra fina barn diagnos eller ej svart eller vit struntar jag i!
Jag ser förargade föräldrar som gnäller att det är fel på läraren som inget kan göra nåt med ungen som stör deras barn i skolan.
Jag ser arga barn sparka på mindre barn i smyg men blir duvungar när en vuxen närmar sig, jo dom är smarta minsann! Jag ser vilsna ledsna barn med problem kanske i hemmet vad vet jag!?
Jag ser dödströtta lärare som pratar med nästan dödförklarade föräldrar som möts av anklagande blickar från andra föräldrar som tittar snett och funderar varför dom släpper in såna där i skolan och förstör för våra normala barn! Faktum är att oftast så är det föräldern som lider mest av dom jobbiga barnen i klassen.
En annan sak jag lagt märke till är språket på skolan, man tappar nästan hakan när man ser små gudomligt söta flickor med långt hår och perfekta kläder som böjer sig fram och väser elakt knullunge horunge till något annat barn, när sedan en vuxen kommer så förändras ansiktsutrycket och hon blir ängel igen.
Dit jag vill komma är att även "normala" barn kan ljuga och faktiskt ställa till så utbrotten kan komma på ett barn med adhd som inte kan bromsa utbrottets framfart,
jag menar att alla måste bli accepterade för det är väl ändå inte så att barnen är självlärda att stämpla varann i pannan!!
Allt handlar såklart inte om att "normala" barn ska uppfostras, för vi får inte glömma att våra diagnosbarn ska uppfostras dom oxå. Diagnos barn mina vänner, ska oxå bli vuxna och anpassa sig till vårat samhälle!
Så ge inte upp bröder och systrar fast livet är botten hjärtat gör ont och man tror man ska döden dö, när rutan krossas saker flyger i rummet och ungen dunkar huvet i väggen och hotar ta sitt liv om han inte får som han vill! Regler och en jäkla massa kärlek! GE ER INTE KÄMPA PÅ!
Jodå jag är en av dom föräldrar som blönats av det gudomliga i livet nämligen mina barn varav min äldsta har adhd/asberger och jag är stolt över honom utan min son hade jag inte varit den jag är idag och fått sett så många öden jag fick se under hans sjukhus vistelse, han är en kämpe som klarade sig med en sketen diagnos jämfört med vad som kunde hända! Jag hade nyss gått in i vecka 25 för 18 år sedan när min prins kom jag minns att jag inte ville se honom eftersom han skulle dö ifrån mig och jag vågade inte älska pga smärtan han va så sjuk men från den dagen jag med darrande hand la handen på den lilla älskade jag över hela mitt hjärta och svor på att aldrig vika fråns hans sida om han behöver mig!
Annars är vi en helt vanlig familj av landet Sverige bor i hus jag jobbar i vården inte dum i huvet på nåt sätt mer än att jag är en glad skit kör volvo innehar 2 pudlar har hyfsad ekonomi och i vår familj älskar vi varann oavsett diagnos!
Va snäll och döm oss inte jag riktar mig till "nyblivna" diagnosföräldrar som lidit och undrat vad som är fel på deras telning en av dom viktigaste personerna i deras liv döm dom inte det är en sjuhelvetes väg att ens få en utredning innan dess handlar det endast om klagomål och man måste tillslut leta en anledning till att ens stiga upp på morgonen! Men kärleken till livet och ens barn gör att styrkan kommer från ingenstans :-)
Respekt kamrater respekt!!

Bara inse fakta och bita i det sura äpplet JAG HAR ONT!
När man inte ens kan få av sig bh:n och grinar när man ska upp ur sängen då är det dags!
ja jädrar tamefan :@
inte min grej att vara lugn heller dessutom förlorar man en massa pengar så här till jul. Det retar mig!
innser att jag behöver bli lite ompysslad av mannen oxå ja ni vet lite massage en blomma ;-)
om ett par veckor så blir det provtagning hoppas på hjälp!
Nu blir det film med dom bästa dvs min familj <3

Lågt idag! huvudet snurrar runt runt
alla samtal med skolor, lss,hab,bup, det idiotiska med att säga snälla saker om en vuxen människa som inte förmår sig själv att åtminstone ringa sina barn.
Planer och planeringar för framtiden gör iallafall allt lättare. Men först blir det dock jul det ska bakas för glatta livet hängas julfint i fönstren och handlas julklappar som för övrigt är det roligaste jag vet :-) en hel del kul blir det i paketen i år!
Härligt är det när kidsen sitter där med förväntansfulla ögon och ser deras glädje när pappret är borta <3
Jag älskar julen och att ge bort klappar men jag är även glad när den är över! Det känns som en nystart i livet varje år och det kanske är så :-) för oss kan det bli en regäl nystart men än så länge är det hemligt och krävs massor av planering ;-)
Kram och puss och klapp på stjärten sköt om varann på riktigt och ta inget för givet <3

En vanlig dag för mig är kanske inte en vanlig dag för andra "normala" familjer..

En vanlig dag för mig brukar oftast vara en kaotisk dag för andra   

Vilket fall som helst så har det iallafall startat nu, ja ni vet skolan och problemen att ha en "jobbig" unge!

ett barn som inte följer skolans paragrafer och läroplan!

Och att möta lärare och fritidsfröknar på skolgården när man kommer, och dom nästan hoppar fram och drar tungt efter andan och och pratar entonigt om vad som hänt, för att sen ebba ut i en stor suck när luften tagit slut! i detta läget så har jag redan slutan lyssna och tycker mest att hon ska gå därifrån och hålla truten!!

vem fasen är hon som tror hon vet allt om mitt barn?! detta är ju knappast nåt vi inte känner till som förälder eftersom vi har hört från start att barnet har ett avikande beteende.

att ha ett barn som alla klagar på är en stor sorg vi bär på! Tänk gärna på hur ni talar till föräldrar, en liten liten sak kan få en förälder att bryta ihop och undra varför i hel..ete klarade jag inte av att göra ungen "normal" vi lever i rädsla från dagen 1 i skolan till den dagen vi dör för våra barn och vi älskar våra barn!!!

en sak jag väldigt gärna skulle vilja höra någon gång är att barnet får beröm, för nån gång gör dom väl något bra oxå hoppas jag?

Själv lever jag under stor stress (jobbar på det) man ska tänka åt flera komma ihåg saker som man kanske inte skulle behöva i vanliga fall, den stressen vi har vi som lever i "diagnoslandet kaos" har en negativ stress som oftast kan vara farlig i slutändan, så låt oss höra lite lite mera positiva saker om våra barn för något måste det ju finnas. det kan hjälpa oss och våra barn må bättre!

Nu är d iallafall fredag och vi ska ha film mys det ska inhandlas gott att smaska på och film paketet jag beställt ska hämtas   hej hopp sköt om varandra   

Sitter omkring här på jobbet och rastar en stund, känner mig nöjd glad belåten och förbaskat sugen på livet   vill veta mer lära mig mer framför allt VÅGA mer för nu är det min tur   

Tankar tillbaka på åren som varit inte bara det jobbiga utan oxå glädjen och tacksamheten och värmen sitter djupt i mitt inre   

Nya bekanskaper har jag fått som jag inte trodde va möjligt..känner mig lyckligt lottad!!

Men ibland dyker det upp mörka moln om "kriget" om barnens rättigheter i skolan och om oron för barnen och konstiga konflikter om barnen som inte ens borde uppstå.

Ja sorgen finns där över nåt som jag inte riktigt kan sätta fingret på,,kanske det beror på år av att vilja slappna av men inte kunnat? men vem är jag som inte kan släppa taget och varför? är jag onormal? saknaden av förståelsen och rädslan för att förmågan att hålla kvar minnet av stundvis en fin tid, för skuggan som dras över mig iform av lögner.

nja människor kanske skulle lära sig att förlåta sig själva och gå vidare....

           Förlåt mig!

* Jag förlåter mig själv för att jag låtit andra styra över mina tankar och känslor.

* Jag förlåter mig själv för att jag gav bort rätten att definiera mig till andra.

* Jag förlåter mig själv för att jag ställt så höga krav på mig själv.

* Jag förlåter mig själv för alla gånger jag sagt JA trots jag ville säga NEJ.

* Jag förlåter mig själv för att jag blundat för mina egna behov, för att vara andra till lags.

* Jag förlåter mig själv för att jag inte såg min egen kraft och trodde på min förmåga.

* Jag förlåter mig själv för att JAG BURIT PÅ SKULDKÄNSLOR UTAN ATT VARA SKYLDIG!

* Jag förlåter mig själv för att jag inte riktigt förstog att jag var värd att älskas som jag är.

  / jag