Tappat fokus och lyckats gå upp ett kilo istället för ner ?
Mitt i allt runt ungar och jobb kämpar jag med träning och ska NEEEER i vikt nämligen :-)
Egentligen va gnäller jag för jag har trots allt tagit mig ner 24 stycken sådanna eller ja gick ju upp ett då så 23 hm..
Har skaffat hjälp av en pt som är kanon ?
Nu gnager fusket i huvudet så här går det ju inte och hålla på ju! :-o
Har varit sjuk och två veckor har gått bort det har alltså gått redan 4 veckor på mina 16 jag har, huga kvinna nu gäller det ;-)
12 veckor sen lägger jag upp en vikturva från start och från start med pt :-D
Iallafall hittills tagit 6 kilo med pt inhandlat diverse pulver ett par jogging skor för några månader som va kanoners men tyvärr är förstora nu, och jag undrar nu om fläsket satt på fötterna sådär typ 20 kilo :-P idag lyser solen Och kylan biter lite i kinderna snart dags för pudel promenad ? dom minsta kidsen har bökat ner sig i min säng och kikar på film ? här är det kaffe i koppen :-D
Idag känner jag livet i mig den känslan kör vi på :-*

Hur kan det bli så här: Min stor kille den glada fast han va så sjuk med sin låga vikt med sitt lockiga rödlätta hår som svajade när han sprang runt, som satte sig upp glad som en duva varje morgon och med ett leende sa hej, han älskade korv välling och att lukta på blommor och va mer än lovligt galen i brandbilar och smålego. Min kämpe här i världen!
Min mellangosse 1kilo tung den tuffa killen som klarade sig galet bra på neontalavdelningen, den busiga underbara gossen med ljust lockigt hår, som älskade bada och lärde sig cykla jättetidigt galen i tiger i nalle puh och älskar sin lilla mamma massor.
Lillan den lilla perfekta bebisen som kom när hon skulle och fick ligga på min mage och jag fick känna tyngden och värmen och kärleken i mitt hjärta flödade fritt, en liten mamma gris till i min närhet älskar och simma under vatten sjunga busa och är en riktig pratkvarn.
Och dom är mitt allt alla tre <3
Jag minns rädslan jag kände och hopplöshet när dom slutade andas och rädslan att känna kärlek och älska, jag minns rädslan när dom började dagis men tröstade mig med att allt blir bara bättre ju äldre dom blir.
Blev det så? Nej känslan av rädsla finns kvar sorg och hopplöshet med frågor som hur ska det gå när det bara klagas i skolan på mina älskade barn!
Jag känner ren maktlöshet trampad på jobbig förälder som inte tagit till mig problemet, bättre kan jag inte beskriva våren situation just nu.
Att ha barn som är ett problem för skolan kort och gott "en böld i arslet" gör mig frustrerad och jävligt rädd, snart hittar dom på att läs och skrivsvårigheter är en diagnos det oxå :-(
Barnen har i stort sett gett upp två av dom är mina! dom anser sig redan utklassade och lägger upp en attityd "allt är bra det går bra och jag bryr mig inte" men skolan ser ändå inte.. utan tycker då att det finns problem i det sociala samspelet istället så då letas det diagnos igen ( och mamman har inte tagit till sig problemet! när dom tycker han ska byta skola och få sin framtid förstörd)
Att det sedan känns som att skolan vill bli av med oss är ju kanske inte så konstigt?!
Lite medkänsla och taktik borde man kunna om man är färdig utbildad lärare och rektorer borde gå två år extra i plugget o lära sig ta föräldrar och lära sig när man ska vara tyst ..
Jqg undrar var kommunen gömt undan dom här barnen tidigare med läs och skrivsvårigheter enligt dom så finns det inga sådana barn här i vår lilla stad (har jag hört)är det därför dom hamnar i särskolan kan tänka? Där ska barn med utveckling störning och hjärnskada gå och pågrund av detta inte kan nå målen! det har jag ringt skolverket och frågat! Men inte enligt vår skola och min son har ingen utveckling störning heller!! Ja som sagt att vara ensam och tampas med rättigheter hit och dit vad gäller barns rättigheter är inte kul och jag hatar det verkligen på ren jävla svenska..
Nä min unge har inte inlärnings svårigheter det är fanimig skolan som har utlärningsvåriheter!
Tack!