En rundgång har det blivit av allt ståhej med skola, klasser, lärare,föräldrar och så självklart dom jobbiga ungarna!
Lärare sliter sitt hår för att hinna med sin stora klass med en salig blandning som sen ska styra världen lite precis som vi gör idag.
Föräldrar sliter hårt för att få sitt barns behov stillat och alla har vi olika sätt att göra det!
Barn vet varken ut eller in pga media och konstiga spel man hugger huvet av varann så blodet och inälvor sprutar ut och föräldrar som inte kan säga var stoppet ska vara.
Kanske inte så konstigt att kunskapen i landet sverige ligger sämst till i skolorna med en stackars lärare i en otymplig klass som inte har speciellt mkt hjälp!
Att jag ens vågar nämna ett så känsligt ämne är att jag LIDER av att se hur det går till på skolgården!
jag ser alla våra fina barn diagnos eller ej svart eller vit struntar jag i!
Jag ser förargade föräldrar som gnäller att det är fel på läraren som inget kan göra nåt med ungen som stör deras barn i skolan.
Jag ser arga barn sparka på mindre barn i smyg men blir duvungar när en vuxen närmar sig, jo dom är smarta minsann! Jag ser vilsna ledsna barn med problem kanske i hemmet vad vet jag!?
Jag ser dödströtta lärare som pratar med nästan dödförklarade föräldrar som möts av anklagande blickar från andra föräldrar som tittar snett och funderar varför dom släpper in såna där i skolan och förstör för våra normala barn! Faktum är att oftast så är det föräldern som lider mest av dom jobbiga barnen i klassen.
En annan sak jag lagt märke till är språket på skolan, man tappar nästan hakan när man ser små gudomligt söta flickor med långt hår och perfekta kläder som böjer sig fram och väser elakt knullunge horunge till något annat barn, när sedan en vuxen kommer så förändras ansiktsutrycket och hon blir ängel igen.
Dit jag vill komma är att även "normala" barn kan ljuga och faktiskt ställa till så utbrotten kan komma på ett barn med adhd som inte kan bromsa utbrottets framfart,
jag menar att alla måste bli accepterade för det är väl ändå inte så att barnen är självlärda att stämpla varann i pannan!!
Allt handlar såklart inte om att "normala" barn ska uppfostras, för vi får inte glömma att våra diagnosbarn ska uppfostras dom oxå. Diagnos barn mina vänner, ska oxå bli vuxna och anpassa sig till vårat samhälle!
Så ge inte upp bröder och systrar fast livet är botten hjärtat gör ont och man tror man ska döden dö, när rutan krossas saker flyger i rummet och ungen dunkar huvet i väggen och hotar ta sitt liv om han inte får som han vill! Regler och en jäkla massa kärlek! GE ER INTE KÄMPA PÅ!
Jodå jag är en av dom föräldrar som blönats av det gudomliga i livet nämligen mina barn varav min äldsta har adhd/asberger och jag är stolt över honom utan min son hade jag inte varit den jag är idag och fått sett så många öden jag fick se under hans sjukhus vistelse, han är en kämpe som klarade sig med en sketen diagnos jämfört med vad som kunde hända! Jag hade nyss gått in i vecka 25 för 18 år sedan när min prins kom jag minns att jag inte ville se honom eftersom han skulle dö ifrån mig och jag vågade inte älska pga smärtan han va så sjuk men från den dagen jag med darrande hand la handen på den lilla älskade jag över hela mitt hjärta och svor på att aldrig vika fråns hans sida om han behöver mig!
Annars är vi en helt vanlig familj av landet Sverige bor i hus jag jobbar i vården inte dum i huvet på nåt sätt mer än att jag är en glad skit kör volvo innehar 2 pudlar har hyfsad ekonomi och i vår familj älskar vi varann oavsett diagnos!
Va snäll och döm oss inte jag riktar mig till "nyblivna" diagnosföräldrar som lidit och undrat vad som är fel på deras telning en av dom viktigaste personerna i deras liv döm dom inte det är en sjuhelvetes väg att ens få en utredning innan dess handlar det endast om klagomål och man måste tillslut leta en anledning till att ens stiga upp på morgonen! Men kärleken till livet och ens barn gör att styrkan kommer från ingenstans :-)
Respekt kamrater respekt!!