Såna här fina soliga glada dagar förlorar sin glans ibland när skrotet ramlar in i telefonen d blir som små knivhugg i magen och jag undrar varför man inte kan minnas det goda istället för att hitta på lögner och svärta ner den person man påstått sig älska??!
Funderar på vilken rätt man har här i världen att hota och stå i för att den andra parten valt att gå vidare i sitt liv, efter inte ens ett år tillsammans ska man väl kunna tåla utan att bli galen..
Eller att prata illa och elakheter om mitt barns far av någon anledning just på grund av svartsjuka gör man inte sånt när man är typ 15 ?
Jag kämpar iallafall fortfarande med att behålla minnen från stundvis en fin tid där jag fann ett lugn i mitt dåvarande kaotiska liv och känner tacksamhet för den kärlek som va och den grund jag fick för att klättra på stegen jag idag snart är framme på toppen!
Jag är starkare som person än jag verkligen inte varit på väldigt många år för jag är jag och ingen kan ändra mig till någon jag inte är, mina vänner är viktiga för mig och jag väljer vad jag ska ha på mig och vad jag ska äta till middag jag skrotar i pyjamas Hur länge jag vill.. solar om jag vill :-D
Hej hopp