Sitter omkring här på jobbet och rastar en stund, känner mig nöjd glad belåten och förbaskat sugen på livet   vill veta mer lära mig mer framför allt VÅGA mer för nu är det min tur   

Tankar tillbaka på åren som varit inte bara det jobbiga utan oxå glädjen och tacksamheten och värmen sitter djupt i mitt inre   

Nya bekanskaper har jag fått som jag inte trodde va möjligt..känner mig lyckligt lottad!!

Men ibland dyker det upp mörka moln om "kriget" om barnens rättigheter i skolan och om oron för barnen och konstiga konflikter om barnen som inte ens borde uppstå.

Ja sorgen finns där över nåt som jag inte riktigt kan sätta fingret på,,kanske det beror på år av att vilja slappna av men inte kunnat? men vem är jag som inte kan släppa taget och varför? är jag onormal? saknaden av förståelsen och rädslan för att förmågan att hålla kvar minnet av stundvis en fin tid, för skuggan som dras över mig iform av lögner.

nja människor kanske skulle lära sig att förlåta sig själva och gå vidare....

           Förlåt mig!

* Jag förlåter mig själv för att jag låtit andra styra över mina tankar och känslor.

* Jag förlåter mig själv för att jag gav bort rätten att definiera mig till andra.

* Jag förlåter mig själv för att jag ställt så höga krav på mig själv.

* Jag förlåter mig själv för alla gånger jag sagt JA trots jag ville säga NEJ.

* Jag förlåter mig själv för att jag blundat för mina egna behov, för att vara andra till lags.

* Jag förlåter mig själv för att jag inte såg min egen kraft och trodde på min förmåga.

* Jag förlåter mig själv för att JAG BURIT PÅ SKULDKÄNSLOR UTAN ATT VARA SKYLDIG!

* Jag förlåter mig själv för att jag inte riktigt förstog att jag var värd att älskas som jag är.

  / jag